sueca

I torsdags kväll tog Ryanair mig till storstaden Frankfurt där jag ännu en gång återförenades med mina kära tucumanos. Hur det gick när jag väl stigit av bussen som tog mig från flygplatsen Hahn till busstationen i Frankfurt, orkar jag inte riktigt spela upp igen. Men kort sagt kan jag medge att jag fick vänta i en hel timme, ensam på busstationen på grund av ett missförstånd. Under de 60 långa minutrarna var jag inte så speciellt kaxig, måste jag erkänna. Så, när jag äntligen fick syn på mina efterlängtade tucumanos var glädjen mycket stor.

Dios mio, vilken oförglömlig helg vi fick tillsammans. Det är konstigt det där med avstånd. Trots att vi tucumanos nästan enbart ses en gång per år så är det som om vi aldrig skiljts åt när vi umgås med varandra på nytt. Gamla minnen väcks till liv och det verkar som om samtalsämnena aldrig tar slut, speciellt inte för Liesbeth och mig. Vi kan sjunga samma låt om och om igen, prata i timmar och skratta tills magen inte räcker till. Men mest av allt kan vi minnas vår tid i Tucumán med både glädje och sorg, skratt och tårar.  Våra återträffar är med andra ord buenísimos.

Liesbeth fick nog av att ständigt behöva leva i den där "ohanterbarliga längtan" att få åka tillbaka och har redan bokat en resa till Argentina i Mars(!). Tror ni jag har lust att åka med eller? Lyckligt lottad det är hon allt. Men snart, snart blir det min tur också. Nu är det inte långt kvar.

Väl hemma i Örebro känner jag bara "nej". Vill inte ha vinter, kyla, mörker och vardag. Jag längtar till vilket ställe som helst förutom det lilla gnällbältet. I ett sådant här läge kan jag inte göra annat än att acceptera Sverige som det är.

Buena suerte, chau y adios.