She's the best, fuck the rest.


I will wait somewhere in the wings,
watch you take your bow
In the front row is someone else;
they're clapping for you now
I will wait on the starting line,
watch you win this game
I won't move when someone else is cheering on your name
I wish there was some way to tell you;
the words just get in the way
You should know that I will always love you,
forever and a day

I will wait in the back of the church,
and watch you say I do
I won't cry when someone else is standing next to you
I wish there was some way to tell you,
but words just get in the way
You should know that I will always love you
forever and a day

I wish there was some way to tell you
the words I wanted to say
You should know that I will always love you;
yeah I will always love you
Yeah I will always love you
forever, forever, forever, forever, and a day.


Sportlov är lika med guld!


Så här långt in på lovet har jag hunnit med att göra en hel del saker. Det som tagit mest tid har varit att fixa och trixa med att få upp nya hyllplan på ena kortsidan av mitt rum. Efter många omständigheter gällande spänningsdetektorer, reglar, spikar o.s.v, är hyllorna äntligen på plats. Vilken fröjd! Tänk vad förvaring är bra på alla sätt och vis.

I måndags, runt lunchtid kom Linnéa förbi en stund och mös lite med mig. Vi var så hungriga att vi bestämde oss för att beställa pizza online. Himla smidigt måste jag säga. Kostar bara tio kronor extra i jämförelse med om man skulle köpt pizza i butik. Dessutom får man ju maten hemkörd. Med en kebabtallrik och en inbakad calzone i knäna, satte vi oss ner i sofforna i vardagsrummet för att kolla på den brasilianska filmen "Tropa de elite". Efter cirka 20 minuter hade det kommit ett antal pustar från Linnéa och till slut sa hon "men Natte, ska vi inte byta film". Och det var precis vad vi gjorde. Filmen kändes bara för grotesk. Efter många scener av blodbad blev kebaben som låg på min tallrik, plötslig inte lika frestande.

Jag har också hunnit med att träffa min saknade vän Kristina, som numera är linköpingsbor. Egentligen hann vi inte med så mycket av våra vanliga rutiner med stora koppar te och timmar med prat. Men istället fick vi njuta av att se på några avsnitt av One tree hill, vilket heller inte var något fel i sig. Jag hoppas vi hinner ses något mer innan lovet tar slut.
 
Imorgon är det torsdag och mycket som står på min "att göra lista". Jag ska bland annat beta av halkkörningen, skriva klart två massageuppgifter och börja med en filosofiuppsats. Lite senare på kvällen ska jag träffa Sofia och ta farväl för ett års tid. Det kan bli köttigt!

Buenas noche!


Längtar till allt förutom Örebro.


I torsdags kväll tog Ryanair mig till storstaden Frankfurt där jag ännu en gång återförenades med mina kära tucumanos. Hur det gick när jag väl stigit av bussen som tog mig från flygplatsen Hahn till busstationen i Frankfurt, orkar jag inte riktigt spela upp igen. Men kort sagt kan jag medge att jag fick vänta i en hel timme, ensam på busstationen på grund av ett missförstånd. Under de 60 långa minutrarna var jag inte så speciellt kaxig, måste jag erkänna. Så, när jag äntligen fick syn på mina efterlängtade tucumanos var glädjen mycket stor.

Dios mio, vilken oförglömlig helg vi fick tillsammans. Det är konstigt det där med avstånd. Trots att vi tucumanos nästan enbart ses en gång per år så är det som om vi aldrig skiljts åt när vi umgås med varandra på nytt. Gamla minnen väcks till liv och det verkar som om samtalsämnena aldrig tar slut, speciellt inte för Liesbeth och mig. Vi kan sjunga samma låt om och om igen, prata i timmar och skratta tills magen inte räcker till. Men mest av allt kan vi minnas vår tid i Tucumán med både glädje och sorg, skratt och tårar.  Våra återträffar är med andra ord buenísimos.

Liesbeth fick nog av att ständigt behöva leva i den där "ohanterbarliga längtan" att få åka tillbaka och har redan bokat en resa till Argentina i Mars(!). Tror ni jag har lust att åka med eller? Lyckligt lottad det är hon allt. Men snart, snart blir det min tur också. Nu är det inte långt kvar.

Väl hemma i Örebro känner jag bara "nej". Vill inte ha vinter, kyla, mörker och vardag. Jag längtar till vilket ställe som helst förutom det lilla gnällbältet. I ett sådant här läge kan jag inte göra annat än att acceptera Sverige som det är.

Buena suerte, chau y adios.





The memory I want to forget is goodbye

I woke up this morning
And played a song
And through my tears I sang along
I picked up the phone and then
Put it down
'cause I know I'm wasting my time
And I don't mind

I get a flash and I smile
Am I crazy
Still miss you, baby



Sommaren 08 - Alicante


Sofia och Natalie i ett nötskal! Long time ago.


RSS 2.0